Här kommer manuset till det föredrag om marxistisk kristeori som Förbundet Allt åt alla höll den 20 december 2009.

Som utlovat tänkte vi diskutera marxistisk kristeori och vi vill gå till roten med problemet.

• Finns det olika typer av kriser?
• Hur uppkommer kriser?
• Vilken roll spelar klasskampen?
• Hur ska man tolka den nuvarande krisen?

Avstampet sker från ”den autonoma marxismen” – en marxistisk tradition som (något vulgärtolkat som vi strax ska se) menar att kapitalistiska kriser framtvingas genom proletär kamp. Detta kan ställas i kontrast mot en mer ortodox läsning av Marx där kriserna orsakas av objektiva motsättningar inom kapitalismen såsom konkurrens mellan kapitalister etc. De ”autonoma marxisterna”, eller autonomisterna om man så vill, ställer den ortodoxa analysen på huvudet eller bättre,  vänder på den och ställer den på fötter.
Det subjektiva inslaget, klasskampen, är alltså det som försätter kapitalet i kris.

Denna analys har inneburit vulgärtolkningar som både autonomister stått för och även som tillskrivits denna marxistiska inriktning av ortodoxt sinnade marxister. På det hela taget håller vi med. Det är primärt klasskampen som får kapitalismen att drabbas av avgörande kriser som får den att omorganisera produktionen och överge rådande produktionsordningar. Där är vi rörande överens. Men därmed inte sagt att andra, ”objektiva” aspekter som inte direkt kan härledas till arbetarkamp kan framkalla kriser – även om det alltid är klasskampen som anger intensitet och riktning för dessa kriser.

Även om de framförallt menar naturkatastrofer som utomstående möjligheter till kris kan man mycket väl tänka sig att det kan existera andra faktorer som spelar in. Till exempel finns det planerade kriser där kapitalet använder kriserna som en hävstång för att öppna upp nya marknader – något Naomi Klein skrivit förtjänstfullt om i Chockdoktrinen.
Att ställa den ortodoxa analysen på fötter får aldrig innebära att omvandla kapitalets reaktiva natur till dogm, till en teori som förklarar all historisk förändring. Att man får för sig att det är klasskampen som alltid orsakar att kapitalismen råkar i svårigheter eller att förändringar äger rum. Klasskampen reduceras då till en fetisch som förklarar allt men samtidigt ingenting.

Istället för att se det autonomistiska perspektivet på detta dogmatiska sätt är det mer fruktbart  att se att kapitalet är helt beroende av oss proletärer då vi i form av arbetskraft är en intern del av kapitalrelationen – det är bara vi som kan tvinga kapitalet att förändras i grunden, lyckas vi faller hela systemet medan om vi misslyckas tvingas kapitalet överge sin rådande produktionsordning, upplösa den existerande sammansättningen av proletariatet och ge form till en ny, utvecklad kapitalism.  Kapitalet kan hamna i kris på eget grepp men alla allvarligare kriser, där systemet riskerar att gå under och tvingas till fundamentala förändringar, är orsakade av klasskamp då kapitalismen är fullständigt beroende av proletariatet som en intern del av kapitalismen (vilket i grunden är en klassrelation där proletariatet är en del av kapitalet). Jag kommer att förklara detta närmare senare.

Typer av kriser

Innan vi går in på djupet av de bakomliggande faktorerna (och sysselsätter oss med lite marxistisk formelmagi) är det viktigt att först klargöra vilka olika typer av kriser som finns. Med andra ord, hur kriserna är utformade och hur allvarliga de är. George Caffentzis ger fyra exempel på olika kriser:

1. En kris kan röra kapitalets eller proletariatets reproduktion.

2. En kris kan vara en kris för kapitalismen som helhet eller en kris inom kapitalismen (där enstaka kapitalister råkar i kris men där kapitalistklassen som helhet inte är hotad).

3. En kris kan vara planerad eller oplanerad. Kapitalistklassen kan vara oerhört kreativ i kristider och t.o.m. själv orsaka kriser. Detta är, som vi redan varit inne på, något som Naomi Klein påmint oss om. Kriser kan vara det tunga artilleri med vilket kapitalet skjuter ner alla kinesiska murar där man tvingar in länder i kris för att öppna upp nya marknader för hänsynslös exploatering.

4. En kris kan uppkomma från kroniska, långsiktiga tendenser (såsom profitkvotens fallande tendens) eller vara orsakad av tillfälliga omständigheter.

Jag tänkte kort förklara profitkvotens fallande tendens och de överproduktionskriser som kan uppkomma därav.

Den kapitalistiska ackumulationen innebär med nödvändighet att den konstanta delen av kapitalet (maskiner) ökar i förhållande till den variabla delen (arbetskraft) då kapitalet hela tiden strävar efter att ersätta olönsamma och bråkiga arbetare med maskiner och annan utrustning. Detta kallas i marxistisk terminologi att kapitalets organiska sammansättning ökar. Den organiska sammansättningen beräknas som förhållandet mellan konstant och variabelt kapital (k/v).

En viktig konsekvens för den kapitalistiska utvecklingen som ökningen av kapitalets organiska sammansättning medför, är att profitkvoten tenderar att minska (profitkvoten är förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet m/(k+v)) om utsugningsgraden av arbetarna (förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital m/v) hålls konstant. Dött kapital kan inte skapa värde åt kapitalisterna. Det kan endast den levande arbetskraften göra. Därför blir den del av kapitalet som skapar värde mindre i förhållande till hela kapitalet, när kapitalets organiska sammansättning stiger.

Profitkvoten tenderar således att falla under kapitalismen, men vi måste redan nu göra några påpekanden. Det finns motverkande tendenser till profitkvotens fall.

Den viktigaste motverkande faktorn till profitkvotens fallande tendens är att utsugningsgraden av arbetarna höjs, vilket är en vanlig företeelse under kapitalismen. Det skulle ju kunna tyckas att detta skulle kunna lösa problemet för kapitalisterna. Men att exploateringsgraden av arbetarna ökar, innebär att löneandelen av det producerade värdet minskar, samtidigt som produktionsapparaten byggs ut beroende på ackumulationen. Detta innebär ökade avsättningssvårigheter för de producerade varorna, eftersom en stor del av efterfrågan på slutprodukterna kommer från arbetarnas löner.

Om dessa svårigheter blir så stora att kapitalisten blir tvungen att sälja varorna betydligt under deras värden, kommer hans procentuella vinst att minska, vilket kommer att medföra att han minskar sin produktion. Detta kan leda till att kris och massarbetslöshet uppstår, en s k överproduktionskris som även kallas underkonsumtions- eller realisationskris.

Avslutningsvis:

Det råder givetvis inte några vattentäta skott mellan dessa olika typer av kriser utan de kan flyta samman eller utvecklas till något annat.

Marxistisk formelmagi

Guider i denna snåriga skog av formler och ackumulation är Peter Bell och Harry Cleaver.

I och med att kapitalismen är beroende av proletariatet och dess arbete kan klasskampen orsaka systemfel och krascher i ackumulationens olika led. Vi kommer inte gå in på alla finstilta detaljer i själva ackumulationen utan koncentrera oss på möjligheter som finns att förstöra kapitalismens reproduktiva cykel och skicka det raka vägen ned till helvetets djupaste hål.

Ska vi börja med en definition av kapitalet kan vi se att Marx menar att det är en cirkulär, självreproducerande uppsättning relationer som kan sammanfattas i en formel (vilket kommer agera utgångspunkt för vår analys):

P – V (AK, PM)…. T…. V’- P’

I denna formel kan vi se hur tillgångar (P) köper varor (V) som används i produktionen (produktionsmedel, PM, och arbetskraft, AK) och sätter dem i arbete för att tillverka (T) varukapital (V’) som kan säljas för avkastning,  (P’) som skapar profit (P’ minus P) som sedan kan återinvesteras för att i slutändan ge mer än mer profit. Kort sagt, en ständig ackumulationsprocess – ”det är Moses och profeterna”(Marx).
Om inte några förhållanden förändras, att proletariatet störtar kapitalismen under sina revolutionära stormfanor i en apokalyps av blod och aska, upprepas denna cykel. Men denna självreproduktion är ingen självgående process utan hål och sprickor – vid varje steg existerar klasskamp och risk för uppror. Kapitalismen är i sitt innersta trots allt en klassrelation och således en relation av kamp mellan klasser.

Möjligheter till kris

I det första steget av cykeln (P-V) existerar möjligheten att omvandlingen av pengar till produktionsmedel eller arbetskraft inte äger rum.  Även om kapitalisten vill spendera sina pengar kanske inte AK eller PM finns tillgängliga eller att de är alldeles för dyra. Kapitalet har försökt undvika detta problem genom slavhandel, billig arbetskraftsinvandring etc.
I mångt och mycket är frågan om tillgänglighet en fråga om pris: är kostnaden av AK för hög och omöjliggör därigenom inköpandet av nödvändiga PM eller negerar möjligheten av P’ efter försäljningen av den färdiga varan, V’.

Marx analyserade detta i termer av ration s (mervärde)/v (variabelt kapital dvs. arbetskraftens värde) vilket är graden av exploatering. Om P – AK är så hög att v är jämbördig med det totala värde som producerats kan ingen profit skapas och hela processen går i stöpet.

Liknande problem kan uppkomma med P – PM där det kan uppkomma problem med att få tag på råvaror och maskiner överhuvudtaget eller till ett pris som möjliggör en investering.

I termer av klasskamp kan man i fallet AK tala om arbetskraften överhuvudtaget blir såld eller hur mycket (längd av arbetsdag, arbetstakt etc.) eller till vilket pris (lön och förmåner). När det gäller PM är kontrollen över råvaror ofta en fråga om kamp om landområden där t.ex. bönder slagits för att säkra sina åkrar från kapitalets grepp och dess massproduktion.

I det andra steget av cykeln (T – V’) kan det mycket väl bli så att de två inköpta elementen för tillverkning, AK och PM, inte lyckas producera slutprodukten V’. Denna möjlighet spänner från naturkatastrofer till relationen mellan arbete och kapital. Naturkatastrofer, skördar som slår fel etc., kan ”objektivt” skapa kris i kapitalismens reproduktiva cykel men det är klassrelationen arbete-kapital som är den riktigt intressanta.  Det är en sak att köpa arbetares kapacitet till arbete men en helt annan att omvandla arbetskraften till tillräckligt mycket mervärde, vilket är själva grunden för profit och ackumulation.
Klasskampselementet här utkristalliseras således till den kamp som förs efter att avtalet P – AK är gjort, till exempel genom strejker, abseentism, maskning och sabotage. Dessa kamper gäller hur mycket arbete som byts mot inkomst. Arbetarnas mål är att arbeta så lite som möjligt till en så hög lön som möjligt medan det för kapitalisterna gäller att tvinga dem att arbeta så mycket som möjligt för att skapa mervärde. En kris kan skapas här av proletära kamper för högre lön, bättre arbetsvillkor etc. genom att kapitalets makt över arbetet luckras upp och kapitalisterna misslyckas med att tvinga proletariatet att arbeta för låga, profitgenererande löner.

I det tredje steget av cykeln (V’-P’) krävs inte bara produktionen av V’ utan även en villig köpare till den tillverkade varan med pengar att köpa för (vilket blir P’).  Eftersom producenten och konsumenten inte är identiska kanske de inte finner varandra eller inte kan nå en överenskommelse. Det finns enligt Marx ingen övergripande plan för att harmonisera utbud och efterfrågan i den kapitalistiska ekonomin. Detta kan innebära att proportionerna i investeringar mellan k och v mycket väl kan skilja sig från vad som faktiskt tillverkas av produktionsmedel (som säljs till andra kapitalister) och existensmedel (till arbetare).

Frågan om proportioner är inte en enkel fråga om planering eller teknik. Det existerar en klasskamp över lokaliseringen av resurser till tillverkningen av produktionsmedel och existensmedel (man vill att det tillverkas mer mat istället för maskiner till exempel) vilket kan ställa till problem för kapitalet.

Ett svar från kapitalets sida på dessa möjligheter till kris är kreditsystemet.

Kreditsystemet

Som vi tidigare varit inne på finns det gott om möjligheter att fucka upp de olika stegen i kapitalets ständiga ackumulationsprocess. Ett svar på de olika problem (och potentiella anledningar till kriser) som kapitalet kan ställas inför i cirkulationen är krediten. Krediten har utvecklats till en rad specifika finansiella institutioner som existerar överallt i cirkulationen (för att säkra kapitalets reproduktion). Vi ska ge några exempel.

- Industriell kredit tillåter kapitalisten att övervinna den barriär som finns i steget P – k (konstant kapital) där avsaknad av pengar till investeringar kan övervinnas om man köper PM (produktionsmedel) på kredit. Återbetalning sker efter att den slutliga produkten sålts och räntan betalas med hjälp av mervärde.

- Kommersiell kredit träder i aktion i steget V’ (varukapital) – P’ (avkastning) där man bidrar till cirkulationen genom att den tillverkade varan säljs. För krediten står antingen producenten själv eller en kommersiell mellanhand. Mellanhanden lånar antingen ut pengar så att man kan köpa V’, vilken kommer att återförsäljas, eller så köper man V’ på kredit.

-Konsumentkredit återfinns i stegen AK (arbetskraft) – P (pengar) – V (vara) där man lånar pengar för att kunna köpa V.

Sammantaget kan man säga att krediten blåser liv i cirkulationen där den inte borde ha fungerat. Man ska dock ha klart för sig att det finns en skarp skiljelinje och en inneboende motsättning mellan utbytet av varor och utbytet av pengar, precis som det finns mellan fordringsägaren och tagaren av kredit.
Momentet av kris kommer in i leken när kredittagaren misslyckas med sina avbetalningar genom att inte lyckas sälja, eller vilja sälja, V’ eller AK.

Om en sådan kollaps skulle äga rum och en kris uppstå kallar Marx det en kommersiell kris eller en finanskris där huvuddelen av krisen består av en rad monetära (kreditbaserade) relationer som bryter samman. Dessa båda kriser följs ofta åt men skiljs från en industriell kris där kollapsen sker i produktionen.

Viktigt i sammanhanget är att påpeka att kreditrelationen, mellan kredittagare och fordringsägare, som andra aspekter av kapitalets reproduktion, är en del av och formad av klassrelationen. Detta är kanske som allra tydligast i kamper rörande konsumentkredit där man kämpar över villkoren och priset (räntan) såväl som om en återbetalning någonsin kommer att ske (genom bankrutt eller att kredittagaren inte kan eller vill fullgöra sin del av avtalet).

Dagens kris

Om vi ska börja med att reda ut ett missförstånd är inte den rådande krisen en finanskris i strikt mening utan snarare har vi att göra med en kris för nyliberalismen där det som avses med finanskris är ett moment. Om vi ska återknyta till vad vi sagt tidigare kan vi säga att krisen befinner sig i gråzonen mellan en kris för kapitalismen som helhet och en kris inom kapitalismen. Det är en oplanerad kris som kapitalismen måste lösa utan att fortsätta dosera med enbart nyliberalism – annars är det kort sagt kört. Den är ett utslag av klasskamp och långsiktiga tendenser som kapitalets tilltagande finansiella karaktär och uppskjutandet av en överproduktionskris.

Om vi ska börja med att stolpa upp de olika orsakerna till krisen för att få en bra överblick ser det ut som följer:

1) Misslyckandet för den nyliberala globaliseringens institutioner

2) Misslyckandet att nyliberalisera olje/energiindustrierna

3) Misslyckandet med att kontrollera lönekamperna (speciellt i Kina)

4) Framväxten av olika rörelser som kräver rätt till jord och resurser (t.ex. Bolivia, Indien, Nigeria)

5) Klasskampens inträde i finansvärlden genom det utökade användandet av konsumentkredit i USA för att komplettera orörliga eller fallande reallöner

Om vi ska ta dem i tur och ordning.

1) Den nyliberala globaliseringen är beroende av ett ramverk av lagar och regler som undanröjer hinder till handel och finansiella transaktioner, speciellt de transaktioner som sker från USA, Japan eller Västeuropa. Detta undanröjande tog först form under den tidigare keynesianska perioden men fick institutionell form med Världshandelsorganisationens (WTO) bildande 1994. WTO hade en ambitiös agenda att genomdriva – en fullständig globalisering av främst världshandeln och pengatransaktioner.

Detta skulle dock misslyckas pga. en våg av kamper:

a) upplopp och uppror riktade mot nyliberala strukturanpassningsprogram i Syd, såsom de i Zambia på 80-talet och Caracas 1989.

b) den alternativa globaliseringsrörelsen i Västeuropa och Nordamerika och dess många demonstrationer och blockader.

c) Många regeringar i Tredje världen vägrade att helt ge bort sin nationella suveränitet (speciellt över jordbruksproduktionen) till WTO, IMF och Världsbanken. Anledningen till denna ovilja kom inte från någon nyfunnen nationalism utan främst från trycket från de egna bonderörelserna (som de i Indien, Filippinerna och Bangladesh).

2) Det andra momentet i nyliberalismens kris uppkom när man försökte blåsa nytt liv i det nyliberala projektet genom krig, speciellt genom att man ville omvandla Iraks viktiga oljeindustri till en nyliberal mönsterindustri genom en invasion. Detta misslyckades i Irak pga. ett massivt väpnat motstånd. Vidare är världens oljeindustri fortfarande – i direkt kontrast till de nyliberala dogmerna – i händerna på nationella oljebolag och en internationella sammanslutning (OPEC) som försöker styra oljans marknadspris. USA:s ansträngningar att återuppliva nyliberalismen med vapenmakt har lämnat landet försvagat – både militärt och finansiellt.

3) Vad gäller kampen om löner har kapitalets strategi i USA lyckats väl. Reallönerna hålls nere och det går inte att spåra dagens kris till proletariatets lönekamper på samma sätt som under 1970-talets kris. Antalet strejker är lågt.

Men det nyliberala projektet är globalt och beroende av en global arbetsmarknad där man kan spela ut olika proletära skikt mot varandra, inte bara i USA utan i hela världen. Detta har misslyckats, t.ex. i Sydkorea och Indonesien i upprinnelsen till den asiatiska finanskrisen 1997. Sen dess har det främsta misslyckandet skett i Kina där lönekampen antagit enorma proportioner med dubbelsiffriga löneökningar och tusentals strejker och användandet av andra kampformer. Mer om detta senare.

4) Den nya inhägnadsrörelsen [New Enclosures] har främst använt sig av strukturanpassningsprogrammen och krig för att beslagta mark från den jordbrukande befolkningen i Tredje världen. Miljoner människor har visserligen drivits från sin mark och fråntagits resurser i Afrika och Sydamerika men framför allt har det varit en våldsam kamp mot denna inhägnadsrörelse, i Asien, Afrika och Sydamerika. Som exempel kan nämnas Bolivia med kampen om vatten och gas och kampen i Nigerdeltat mot Nigerias regering och de stora oljebolagen. Vissa menar att man nått en politisk gräns i letandet och utvinnandet av olja.

5) Nu kommer vi in på den finansiella sektorns framväxt. Den främsta anledningen till att kapitalet flydde ut i den finansiella sektorn var att kunna ackumulera utanför proletariatets räckvidd och skapa ett skydd mot brinnande klasskamp. När kapitalet fick allt mindre avkastning på sina investeringar i den ”riktiga ekonomin” och inte kunde sälja sina varor, eller realisera mervärdet om man så vill, under den keynesianska erans kris tog man till två viktiga åtgärder – den första åtgärden var att man tog sin tillflykt till hedgefonder , som är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder, och derivatinstrument, som är ett samlingsnamn på en form av värdepapper som är kopplade till framtida händelser. Det viktiga med hedgefonderna och derivatinstrumenten är inte de tekniska detaljerna utan att de möjliggjorde för kapitalisterna att satsa emot de egna investeringarna dvs. att man kunde försäkra sig mot dåliga investeringar. Den andra åtgärden var att man möjliggjorde för det amerikanska proletariatet att använda konsumentkredit i en aldrig tidigare omfattning. Detta gjorde att amerikanska arbetare på kredit kunde köpa varor som kinesiska och andra asiatiska arbetare producerat billigt pga. låga löner och usla arbetsvillkor. På detta sätt ville man undvika en överproduktionskris där amerikanska arbetare, som i industrin ofta ersatts av maskiner efter klasstridernas 1960-70-tal och drabbats av arbetslöshet och sämre löner, fortfarande skulle kunna konsumera som förut.

Denna strategi, vars syfte var att skjuta upp den ständigt hotande krisen, var beroende av de höga profiter kinesiska kapitalister och andra kapitalister i Tredje världen kunde tvinga ur proletariatet – profiter som sedan kunde investeras i amerikanska kreditmarknader. Detta ledde i sin tur till att den finansiella sfären växte än mer.
Med andra ord var det för att motverka profitkvotens fallande tendens som man ville öka exploateringsgraden av det asiatiska proletariatet för att möjliggöra det amerikanska proletariatets fortsatta konsumtion och därmed realiserandet av mervärdet, att man skulle kunna casha in på sina investeringar helt enkelt.
Här återkommer vi till klasskampens betydelse – lönen för det kinesiska proletariatet må verka små i jämförelse med arbetare i USA eller Västeuropa även efter tillkämpade, enorma lönelyft men det spelar ingen roll. För att ta ett exempel – om en kinesisk arbetare tjänar en tiondel av vad en amerikansk arbetare tjänar är profit i en arbetsintensiv fabrik i Kina 100%. Om arbetaren tillkämpar sig en fördubbling av lönen skulle han/hon fortfarande bara ha en femtedel av den amerikanske arbetarens lön men profiten skulle falla med 50%. Därav klasskampens betydelse för dagens kris – då ekonomin är global behöver kapitalet kunna förlita sig på sin globala arbetsdelning. Finanssektorn, hur abstrakt den än må vara, är ändå i slutändan alltid beroende av det värde arbetarna skapar i produktionen.

Nu tappar vi nästan bort oss – vi skulle ju prata om den finansiella sektorn.

När nyliberalismen bjöd in de amerikanska arbetarna till kreditens förlovade paradis (nåja) öppnades en ny arena för klasskamp. Med välfärdsstatens sammanbrott var arbetarna i USA tvungna att själva betala en större andel av sin egen reproduktion samtidigt som deras reallöner sjönk. Då de amerikanska arbetarna inte kunde hävda sig på arbetsplatserna och säkra pensioner, högre löner eller adekvat sjukvård fick man försöka hitta andra sätt att utöka lönen. Kapitalet erbjöd sig här att stå till tjänst- med studentlån, kreditkort, lån på hus etc. Grupper som tidigare nekats kredit (svarta, latinos, nyligen anlända invandrare, singelkvinnor etc.) fick nu grönt ljus. Det här erbjudandet var givetvis förgiftat – man fick lån vars ränteavbetalningar sköt i höjden efter tre år, kreditkort vars räntor var skyhöga eller studentlån där examen blev ett första steg in i skuldslaveri. Syftet var, som tidigare sagts, att hålla konsumtionen igång trots sjunkande reallöner och arbetslöshet.

Att få tillgång till kreditsystemet i form av konsumentkredit var som sagt ingen promenad i parken. Att låna och betala av med ränta skär saftigt i lönerna och krediten binder arbetarna vid bostads- och aktiemarknaderna. Men det är ändå en framgång för arbetarna att kunna använda ”någon annans pengar” till att äga ens eget boende och slippa oroa sig för hyreshöjningar, att direkt kunna tillfredsställa sina konsumtionsbehov av varor, att få tillgång till utbildningar som i framtiden kommer att ge bättre och högre avlönade jobb etc. Denna synnerligen farliga arbetarstrategi vinglar mellan att använda kreditsystemet för att få tillgång till det sociala välståndet och att falla ner i skuldfällans avgrund.

Detta utslag av klasskamp, där man kämpar om villkoren att betala tillbaka lånen eller villkoren för bankrutt likväl som lagstiftning som ska skydda husägare från utmätningar av deras egendomar, är en bidragande orsak till den rådande krisen.

Många inom högern menar att krisen främst är orsakad av att alltför många ”ovärdiga” bjudits in till kreditens heliga inre och inte kan betala tillbaka vad de är skyldiga. Eller som vi sagt tidigare: Momentet av kris kommer in i leken när kredittagaren misslyckas med sina avbetalningar genom att inte lyckas sälja, eller vill sälja, V’ eller AK.

Kort sammanfattning av dagens kris

Om vi ska försöka definiera dagens kris utifrån vad vi tidigare lärt oss kan vi komma fram till följande:

• Det är en kris för nyliberalismen som politiskt projekt där enbart privatiseringar och näringslivet självt inte längre oreglerat kan ansvara för kapitalets roder.

• Det är en kris i gråzonen mellan att vara en kris för kapitalismen som helhet eller en kris inom kapitalismen. Enstaka kapitalister har råkat i kris och kapitalistklassen som helhet kan komma att hotas om man inte hittar en annan strategi än nyliberalism för att avhjälpa krisen.

• Ett delmoment i krisen är en finanskris som rör kapitalets reproduktion där huvuddelen av krisen består av en rad kreditbaserade relationer som bryter samman. Denna kris har spridit sig som ringar på vattnet till en industriell kris där kollapsen sker i produktionen, som i fallet med bildindustrin.Det är en oplanerad kris men därmed inte sagt att kapitalet inte på sina håll kan vända krisen till sin fördel genom att tvinga fram öppnandet av nya marknader.

• Den är till viss del ett resultat av kroniska, långsiktiga tendenser där man försökt skjuta upp en överproduktionskris genom att ge kredit till de amerikanska arbetarna som inte längre har samma löner och därmed möjlighet att konsumera som förut. Detta för att konsumtionen, och därmed realiserandet av mervärde, inte ska avstanna. Blir det kris på kreditmarknaden är en överproduktionskris hack i häl.

Vår Särö följetong fortsätter, detta inlägg handlar om ”café drottningen” och Särö boende Eva Olsson.

Eva Olsson är VD och ägare för kafékedjorna Condeco och Muffins mm samt för Fröken Olssons och Evas Paley. Givetvis tjänar de som håvar ut kaffe och muffins minimum där så att hon kan håva in storkovan, men hennes syn på det hela är nästan än mer skandalös och obegriplig. Eva anser nämligen att service är det viktigaste en människa kan göra med sitt liv. Att ge service är, enligt Eva, att vara en riktig vän. Företagen har därför provanställningar som regel, inte enbart för att få tid att se om de potentiella slavarna kan göra kaffe och te, utan kanske framför allt för att se om de kan ge service med leenden på läpparna. Gör de inte det är det hej då.

Eva hämtar inspiration till sin snurriga filosofi från Thailand där hon varit på semester. Då hon inte är helt inläst på semesterarbetarnas villkor misstolkar hon försäljarnas leenden som kultur, och tycker att deras anda är avundsvärd. Hennes över 100 anställda betraktar hon därför inte bara som slavar, utan som ambassadörer. Varför hon själv inte ska ge service, utan bara ta, ta och ta emot framgår dock inte av hennes resonemang. Den något underliga logiken bakom hur en Fair trade-image kan kombineras med en rasistisk bild av asiater i allmänhet och thailändare i synnerhet, samt en allt annat än ”fair” fördelningspolitik mellan Eva och hennes anställda framgår inte heller. Eva säger bara ”När man sätter sig in i Rättvisemärkt och allt vad det innebär så vill man bara sälja Rättvisemärkt kaffe.” Att det är någon annan än Eva själv som faktiskt säljer kaffet verkar inte ha fastnat i hennes medvetande. Eva är därför inte bara en utsugare, utan också otroligt dum.

”Hela min drivkraft är att tjäna andra människor. Alla som varit i Thailand, Kina, Japan och Asien vet vad jag menar. Där är det fint och värdigt att tjäna en annan människa. Vi har mycket att lära från deras servicekultur..” ”..dom har det i hela sitt DNA att tjäna andra människor, även när dom själva har det svårt.”
”Varför är det så lågt ansett i Sverige att ge sitt yttersta för att en annan människa skall bli glad? Vad är det som får människor att tro att vi förlorar vår värdighet när vi tjänar en annan människa? Jag tycker detta är viktigt eftersom det präglar hela vårat samhälle.”

Läs mer:

http://www.gt.se/nyheter/1.1513004/eva-olsson-att-tjana-andra-manniskor-ar-viktigast

http://www.gt.se/nyheter/1.1501909/condeco-ser-inget-konstigt-i-detta

http://www.goteborgsfria.nu/artikel/79709

Till en början tänkte vi även besöka Särö på bussresan, dock så visade sig gatorna vara för trånga för de bussar vi använder oss av. Men i några artiklar istället här på bloggen kommer några exempel ges på det omfattande utanförskap som råder på denna erbarmliga plats.

Särö är beläget strax söder om Göteborg i Kungsbackas kommun och har under århundraden varit ett utav Sveriges främsta problemområden med omfattande problematik både vad det gäller bostadssituationen och den segregationen av människorna utanför det svenska samhället. Dessa människor har under oöverskådlig tid varit beroende av andra människors arbete för att överleva. Genom att detta beroende har gått i arv under generationer, är nu beroendet så pass utvecklat att det nästintill är omöjligt att bryta för de som växer upp inom denna kultur. År 1750 blev Särö av konungen utnämnt till kronohemman. Särö har sen dess ständigt varit ett tillhåll för de rikaste i samhället. I slutet av 1800-talet köpte de förmögna Göteborgsfamiljerna Kjeller, Broström, Wijk m fl, tomter och byggde fashionabla sommarresidens. En utav de historiskt mest segregerade figurerna som tillbringat flera somrar på Särö är Gustav V.

En kung är väl visserligen ett fullkomligt öppet mål att sparka in, men Gustav V kan vi inte låta bli att nämna ändå. Inte enbart för att han gett Särö en löjligt kunglig prägel, utan också för hans smak för en kompott av nazistkopplingar, homofobi, dolda affärer och allmän rättsröta. Affären är känd under namnet Haijby och om sanningen ska fram är vissa delar av berättelsen inte verifierade. Men vad som trots allt inträffat är att Kurt Haijby uppsökte den 74 år gamla kungen för att försöka få alkoholrättigheter till sin restaurang. I samband med detta ska en affär mellan de båda männen inletts. Haijby fick sina alkoholrättigheter, trots att detta skulle vara omöjligt för honom då han förekom ganska flitigt i brottsregistret. Redan detta var misstänksamt, men historien slutar inte här. Haijbys fru ansökte om skilsmässa och angav makens affär med kungen som anledning. Detta ansågs skadligt, inte enbart för hovets anseende utan också för hela rikets säkerhet, med andra världskriget inte långt borta. Därför förmåddes hustrun att mot en betalning om 15 000 kr att ändra sin motivering(en inte försumbar summa på den tiden). Haijby i sin tur betalades en summa pengar för att emigrera. Han återkom dock snart till Sverige.

Såväl hustrun som Haijby fortsätter att pressa hovet på pengar och Kurt ser till att få såväl flotta adresser som bilar, beloppen är nu femsiffriga. Hovet vill förstås att han ska hålla en låg profil, men Haijbys intresse av att skamlöst visa upp sina rikedomar går inte många förbi och det står klart att han fortsatt utgör en fara. Hans fortsatta öden innehåller därför såväl sinnessjukhus och straffarbete som förvaring hos Gestapo innan han återigen återkommer till Sverige där han skriver en bok över historien. Chef för kriminalpolisen i Stockholm, riksmarskalken och justitieministern kopplas in. Ingen önskar en offentlig rättegång varför saken löses med att polischefen helt enkelt köper större delen av upplagan och lagrar böckerna i polishuset.

Gustav V är bara ett utav många exempel på vad det djupa beroendet av andras arbete och det utanförskap som det medför leder till för grov kriminalitet och asocialt beteende.

Göteborgs största tidning Göteborgs-Posten har nyligen uppmärksammat vår resa med en illa skriven krönika av ledarkrönikören Malin Lernfelt. Lernfelt har tidigare likställt kommunism med mord och blodbad och slår här på stora liberala stridstrumman när hon ger sig på vår klassanalys och vilja till kamp. I sann liberal anda blundar hon för klassamhällets verklighet. Ska man sammanfatta krönikan kan man säga att hon stoppar huvudet i sanden och menar att alla har en chans att ”lyckas” i livet, att kapitalismen baseras på ett rättvist utbyte mellan arbetare och företagsägare samt att de rika förtjänar sina förmögenheter genom att de själva eller deras anfäder slitit ihop dem(!).

Svaret som GP publicerade blev kortare än vad vi egentligen ville och vi ger er därför båda versionerna. Den första är den som faktiskt hamnade i tidningen och den senare är versionen vi helst hade velat se publicerad.

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Varken liberaler eller socialdemokrater hävdar att klassklyftor är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Lernfelt ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, motsatsen är likgiltighet.

När människor ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna och så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning.

Sedan kommer den ursprungliga versionen:

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Föga förvånande menar liberaler såväl som socialdemokrater att klassklyftor inte är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen. Resultatet av klyftorna kan man läsa om varje dag i GP, ett samhälle där majoritetens situation alltid kommer i andra hand.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Krönikan ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, som Lernfelt försöker påstå. Motsatsen till vårt hat är likgiltigheten.

När människor återtar kollektivtrafiken genom plankning, ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Myten om att man har ”hur många möjligheter som helst” är inget annat än ett liberalt rättfärdigande av klassamhällets existens där ens lott i livet blir en individuell skuldfråga. Kan Lernfelt förklara hur det här samhället ska fungera när alla är företagsägare? Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna. Så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning. Att Lernfelt skriver ned oss är egentligen inte förvånande, men vi betackar oss oseriösa liberala påhopp. Vill Lernfelt istället se den stad vi lever i, klasskonfliktens Göteborg, har vi en plats ledig på nästa bussresa.

Från såväl borgare som socialdemokrater framställs idag koncentrationen av rikedom som något oproblematiskt. Att vissa blir rikare, menar många är till nytta för hela samhället. Det hävdas ofta att det som är bra för enskilda personer är bra för hela samhället och rikedomen kommer så småningom att sippra ner genom samhällslagren och göra alla rikare. Genom sådan argumentation finns det ingen anledning att begränsa och beskatta rikedomen, den kommer ju alla till del förr eller senare. Men det har flera gånger om visat sig att det tyvärr inte fungerar så, rikedom sipprar inte neråt i den omfattning som ofta hävdas istället stannar den kvar i de rikaste skikten och blir allt större. Den svenska ginikoefficienten (måttet på ojämlikhet t.ex. inkomstfördelning i samhället) har stigit stadigt sedan 1981 och ligger idag på den högsta uppmätta nivån sedan mätningarna började 1975. Man kan med SCB’s statistik i ryggen säga att Sverige för varje år som passerar, går mot ett allt ojämlikare samhälle.

Det allt ojämlikare samhället med all större variation av förmögenhet och livschanser får också stora effekter på människors liv. De som drabbas av den ökade ojämlikheten pekas ut som problem och skall, om de protestera mot den ökade ojämlikheten straffas tillbaka in i ledet. De som däremot tjänar på den ökande ojämlikheten får hjälteglorior för sin företagsamhet och framställs som samhällets stöttepelare. För samtidigt som några människor upphöjs till skyarna för sina lyckosamma affärer finns det andra som blir allt mer marginaliserad ut ur samhället. Synen på vilka som skall prioriteras i ett samhälle påverkar vilken ekonomisk politik som skall föras, vilka som är närande och vilka som är tärande, vilka som behöver morötter och vilka som behöver piskas.

Ökad rikedom hos enskilda individer ökar ojämlikheten i samhället. Ökad ojämlikhet och ökade klyftor leder i sin tur till mängder av problem på alla tänkbara fronter i samhället. Ett samhälle som präglas av stor ekonomisk ojämlikhet, präglas också av större instabilitet och av våldsamheter än samhällen som är mer ekonomisk jämlika. De länder som har den största Ginikoefficienten dvs. den största skillnaden mellan rika och fattiga, är också de länder som präglas av det mest våldsamma samhällsklimatet. De som ligger i topp är Brasilien, Mexiko och USA. Man kan se ett klart samband mellan ökad inkomstspridning och ökade våldsamheter. Därför är det uppenbart att när några blir rikare i ett samhälle ökar spänningarna vilket i sin tur ofta leder till ökade våldsamheter. Detta mönster går också att applicera på den svenska samhällsutvecklingen. Genom ökad rikedom och följaktligen ökad fattigdom och marginalisering kommer våldsamheterna i de svenska förorterna att eskalera. Ökad ojämlikhet leder till ökad otrygghet!

Göteborgssamhällets utveckling är en långsiktig analys av Göteborgssamhällets utveckling som stadskansliet sammanställer varje år och syftar till att följa upp budgeten. Rapporten är en dyster läsning över hur omfattande klasskillnaderna är i Göteborg och vilka katastrofala konsekvenser de får på våra liv. Här följer en del citat från rapporten:

De senaste tio åren har en betydande inkomstpolarisering skett. Inkomstspridningen ökar i alla inkomstskikt men polariseringen är särskilt påtaglig mellan de rikaste och fattigaste bostadsområdena och den är genomgående mer kraftfull i Göteborg än i till exempel Malmö.

De rika bor mer koncentrerat i vissa bostadsområden än vad fattiga gör. I den här uppdelningen har de med större inkomster en större valfrihet. Trots detta anses sällan segregationsproblemet hänga samman med de resursstarkas bostadsval utan fokus ligger oftast ensidigt på de resurssvaga.

Det råder brist på bostäder för alla grupper inom Göteborgsregionen. Särskilt stor är bristen för gruppen ungdomar och ekonomiskt svaga hushåll.

I Göteborg skiljer sig medellivslängden kraftigt mellan befolkningen i olika stadsdelar. Skillnaden för kvinnor är upp till fem år och för män upp till nio år. Det är också skillnad i medellivslängd avseende utbildningsnivå och den skillnaden har ökat mellan 1986 och 2007. 1986 skiljde det två år i medellivslängd mellan lågutbildade respektive högutbildade kvinnor. Den skillnaden är nu 4,5 år. Motsvarande siffror bland män är från 3,4 år till 4,9 år i skillnad.

Under perioden oktober 2008 till februari 2009 registrerades 29 gånger fler varsel i Göteborg än under motsvarande period ett år tidigare. De grupper som löper allra störst risk för att bli varslade är lågutbildade, utrikes födda (exklusive Norden), lågavlönade, yngre och äldre, anställda i privat sektor samt de som tidigare har varit arbetslösa. Lågkonjunkturen slår därför främst mot de grupper som redan sedan tidigare är utsatta. I takt med att anställda blir arbetslösa minskar nu möjligheterna till arbete ytterligare för dem som även under högkonjunkturen stod långt från arbetsmarknaden.

Barns hälsa samspelar starkt med ekonomisk utsatthet. Barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjukdomar och skador. När det gäller allmän psykisk ohälsa mår de fattigaste barnen sämre. Socioekonomiska förhållanden under barndomen kan också påverka hälsoutfallet i vuxen ålder och ekonomisk utsatthet kan ha samband med ungdomsbrottslighet.

Göteborg beräknas 19 procent av barnen vara ekonomiskt utsatta. I de tre storstäderna finns det sex stadsdelar där mer än 40 procent av barnen är ekonomiskt utsatta. Två av dessa ligger i Göteborg; Bergsjön och Lärjedalen. I Bergsjön är knappt 60 procent av barnen ekonomisk utsatta. Detta kan jämföras med Torslanda som har den lägsta andelen ekonomiskt utsatta barn, knappt tre procent.

Göteborg brinner. Ungdomar tänder eld på bilar, attackerar polis och räddningstjänst, kastar sten mot spårvagnar m.m. I media börjar Göteborg nästan likna en krigzon. Men man märker ganska snabbt att det bara är vissa delar av staden som drabbas, i de rika områdena lunkar livet på som vanligt, ostört. Om någon skulle kasta sten emot femmans spårvagn så skulle det knappast vara när den åkte igenom Örgryte.

Vad kan detta då bero på, är det för att ungdomarna i de ”fina” områden är av ett bättre genetiskt material? Är det för att de har fått en bättre uppfostran? En del av förklaringen ligger med största säkerhet i att när tiderna blir hårdare, när arbetslösheten ökar, när ekonomiska kriser uppstår, då är det vi som redan har det sämre ställt som får ta smällen. De som hade det gott ställt innan fortsätter att ha det, en del gör t.o.m. krisen till en vinstaffär. Vi får sparken eller får gå ned i lön för att rädda företag som samtidigt fortsätter att betala ut vinster till överklassen.

Och när detta händer spelar vi dem i händerna genom att i vår frustration och desperation vända oss emot varandra. Ungdomar förstör sina bostadsområden, bränner upp sina grannars bilar och kastar sten emot dem när de åker spårvagn. Vuxna fördömer ungdomarna och kräver hårdare tag ifrån polisen. Klyftorna och misstron växer emellan oss som egentligen har allt att vinna på att samarbeta. Samtidigt sitter det människor i andra delar av staden, helt oberörda av både bilbränder och ekonomiska kriser. De fortsätter att dra in pengar och leva i överflöd medan vi slåss med varandra om smulorna.

De våldsamma områdena benämns ibland som problemområden men är det egentligen de områden där problemen visar sig eller de områden där problemen skapas som är de verkliga problemområdena?

Vi vill uppmärksamma en bok som formligen sjuder av klasshat. Vi pratar naturligtvis om poesisamlingen Hatets sånger. Där återfinns tidig socialistisk diktning från tidningar som Social-Demokraten och Brand. Det är inte alltid vackert eller snillrikt men det är rakt på sak – en bulldozer av kampvilja och klasshat som hänsynslöst rullar över all poetisk kärlekskrankhet och svävande sorglöshet.

Vi vill här på bloggen speciellt uppmärksamma ett par favoriter. Den första heter Till narrarna och skrevs 1906 av (sedermera renegaten) Leon Larsson.

Ni samhällets lekande narrar,
som lefva i nöjen er dag,
ni vakna, när samhället darrar,
och lystra till stormklockans slag.

Ni trampat med järnskodda sulor
på slafvarnes stönande bröst,
med stål och hvinande kulor
ni gifvit dem lisa och tröst.

I sekler de hafva förhånats
och gäckats i armod och nöd;
på rätten och brödet de rånats:
ni gifvit dem stenar för bröd.

Men folken af armodet väckas,
de minnas de tider, som flytt,
och hatet, som aldrig kan släckas,
det flammar och glöder på nytt.

Ja, dårar ni voro, som tänkte,
att stormen kan aldrig nå hit;
som fruktan för upproret dränkte
i nöjen och söfvande sprit.

Ja, sjungen och skratten, I dårar
och lefven i nöjen och prakt;
och svaren de hungrandes tårar
med käppslag, med hån och förakt.

Och låt edra sångare sjunga
för vinet i gyllne pokal;
må hell-ropen döfvande runga
och eka i festsmyckad sal.

Ja, jubla, ni alla, och dansa,
ty än kan er fest vara glad.
Och hjässorna kunna ni kransa
med blommor och grönskande blad.

Er dans är en dans på vulkanen,
vid grafven där står eder fest.
Snart gal nu den blodröda hanen,
och döden skall vara er gäst.

I byar, i städernas gränder
står sinnet hos folket i brand,
och världen, med stater och länder,
den står på sin undergångs rand.

Det blixtrar, det dånar och hviner
från slafvarnes växande storm.
Den kommer att slå till ruiner
ert samhälles åldriga form.

Försent hör ni stormarna braka
och ljungeldens dofva krevad,
men se blott, hur eldarna spraka
och härja er födelsestad.

Vi i Förbundet Allt åt alla tycker att det är viktigt att lyfta fram klasshatets historiska rötter i vårt älskade Göteborg. Vi kommer att publicera olika episoder i historien där klasshatet fått träda fram på ett eller annat sätt.

En första anhalt blir Olskroken under 1930-talet. Här utspelades några av de mest hätska strider Sverige upplevt mellan hyresgäster och husägare. Klasskonflikten som var inneboende i bostadsfrågan ställdes på sin spets. Olskroken var vid denna tid ett arbetarområde där de flesta arbetade vid Pellerins margarinfabrik.
Samtidigt som husägarna tjänade grova pengar på bostadsspekulation tilläts bostäderna att förfalla och de sanitära olägenheterna var många. Hyresgästföreningen var välorganiserad och dominerades av vänstersossar, kommunister och syndikalister. Under 1930-talets första hälft skedde tuffa förhandlingar med krav om upprustning med husägarna men förhandlingarna strandade under 1936. Droppen som fick glaset att rinna över var en ensidig 10% hyreshöjning. Svaret blev att hyresgästföreningen sade upp 1800 kontrakt, inledde en hyresstrejk där man genom självreduktion vägrade betala den nya hyran och istället betalade det gamla beloppet. Svaret från de svinrika husägarnas organisation, Fastighetsägarnas Garantiförening, blev att hota med att tömma hela Olskroken. Medling misslyckades.

Man gjorde slag i saken och inledde en våg av vräkningar. De första vräkningarna stoppades av massiva protester och det var först efter att staden gått in med personal som ett tredje vräkningsförsök lyckades. Familjer sparkades ut på gatan och avskyvärda scener utspelades.  Dessa händelser skildras i boken Slaget om Olskroken av Göte Brink. När det skulle bli tal om att göra undantag för tre gamla änkor blev svaret (enligt Brink) från en av dem, Anna Johansson, följande svada som osar av lika delar kampvilja och klasshat:

”Va säjer han? Undantag? Hänsyn? Nähej, aldrig i livet! Ska di andre vräkas så ska fanimej vi också vräkas! Här ska jädrar i mig inte göras några undantag! Vi är inga hjälplösa salongsfröknar. Det kan han hälsa dom där förbannade pösmunkarna!”

Under sju månader under hösten 1936 till våren 1937 vräktes 250 arbetarfamiljer från sina hem i husägarnas försök att kväsa de organiserade arbetarna i hyresgästföreningen. Svaret från arbetarnas sida blev blockader av de tömda lägenheterna och storskaliga protester. En av parollerna var ”Millioner åt fastighetsägarna – Vräkningar åt hyresgästerna!” där man satte fingret på den klassbaserade orättvisa som existerade. Medan de rika svinen i Garantiföreningen räknade sedelbuntarna sparkades familjer ut på gatan.

Den proletära solidariteten lät inte vänta på sig. Massiva sympatiyttringar  strömmade in från det övriga landet och omsattes även i handling. Pengar samlades in till de drabbade arbetarna i Olskroken och Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarelaget satte vräkningsarbetet i blockad.

Till slut fick Fastighetsägarnas Garantiförening ge med sig. Under våren 1937 godtog hyresgästföreningen ett fjärde medlarbud där nästan alla deras krav uppfylldes. Upprustning av Olskrokens bostäder skulle ske (vattenklosetter i alla fastigheter, nya diskbänkar, nya spisar etc.) och av den tänkta hyreshöjningen blev bara en fjärdedel kvar. Alla familjer som så brutalt blivit vräkta fick återvända.

I denna konflikt fäller en av centralgestalterna vid namn Vilhelm ”Kulsprute-Ville” Johansson en kommentar som pekar på den motsättning mellan klasserna som existerar inom kapitalismen, om hur orättvisan manifesteras i boendet.

”Se norrut på de gamla trädkåkarna i Olskroken! Murkna, nedgångna och vanvårdade! Se sedan österut, åt andra sidan Redbergsvägen! Här växer nu dom nya lamellhusen i Gubbero! Med balkonger! Med stora fönster som ger ljus! Med badrum! Med centralvärme och maskinell tvättstuga! Med park omkring! Det är hälsobostäder!”

Samma sak, men riktat mot andra områden, hade kunnat sägas idag där bostäder åt de rika springer upp som svampar ur jorden (t.ex. Eriksberg) medan förorterna förfaller. Och så har liberalerna mage att gnälla över ”klasshat”.

Wallenstam är både namnet på en utav Göteborgs största fastighetsbolag, Wallenstam AB, och en utav Göteborgs absolut rikaste personer, Hans Wallenstam.

Hans Wallenstam är son till Lennart Wallenstam, som grundade företaget, och tog vid relativt ung ålder över Wallenstam AB. Hans förmögenhet uppgick 2006 till 1,3 miljarder kronor och ökar snabbt då han tar ut en lön på 2,5 miljoner kronor om året. Om man är ägare av ett stort bostadsbolag får man inte bara lön utan också årligen bil- och bostadsförmåner värt 0,5 miljoner samt en uppsjö av olika bonusar (exempelvis 1,3 miljoner för åren 2002 och 2003 samt 1 miljon i aktierelaterad ersättning för 2003). För att inte det skulle vara nog får man också aktieutdelningar, 2004 uppgick Hans aktieutdelningar till 13,5 miljoner kronor.

Bolaget gjorde år 2006 en vinst på 2 miljarder kronor (vilket är ungefär lika mycket som förskolan i hela Göteborgs stad kostade samma år) och i djupaste finanskris 2008 en vinst på 368 miljoner kronor. Dessa pengar tillfaller främst de som äger Wallenstam. Aktieägarna i Wallenstam får genom aktieutdelning cirka 40 % av förvaltningsresultatet, familjen Wallenstam äger flest aktier i bolaget. Alla dessa pengar kommer från det mervärde som skapas av de som arbetar eller har arbetat för Wallenstam eller framförallt från de som hyr eller har hyrt deras lägenheter.

Wallenstam tjänar 171 kr per kvadratmeter och år på de boende, de gör en årsvinst på 10 260 kr per lägenhet. Detta placerar bolaget i toppen på av bostadsbolag som stjäl mest pengar från sina hyresgäster. Med en sådan god förtjänst kan det ju tänkas att hyresgästerna åtminstone blir bra behandlade? Så är dock inte fallet, faktum är att Wallenstam hamnar i botten på Hyresgästföreningens undersökning av boendekvalitet hos både privata och offentliga hyresvärdar. Bolaget ligger dessutom i topp när det kommer till antalet anmälda ärenden, med 24,96 ärenden per 1000 lägenheter placerar sig Wallenstam Norra Skåne på en fjärde plats bland 200 undersökta bolag!

En stor del av vinsten kommer också från att köpa och sälja fastigheter. I bolagets strategi ingår att skapa och realisera övervärden i beståndet av fastigheter, dvs. genom att spekulera. 2004 sålde exempelvis Wallenstam 454 lägenheter i Guldheden till hyresgästernas bostadsrättsförening för 528 miljoner kronor. Ungefär hälften, 240 miljoner, var ren vinst. Man sitter helt enkelt på tomma lägenheter i väntan på ombildningar och ekonomiska klipp. Dessa ombildningar cementerar och ökar klassklyftorna. De som har råd att bo kvar stannar och de som inte har pengar förpassas till lägenheter med sämre standard och läge eller bostadslöshet.

Trots de stora vinsterna har Wallenstam och den nationella branschorganisationen för de privata fastighetsägarna anmält Sverige till EU-kommissionen för att de anser att den svenska hyressättningsmodellen strider mot EG-rätten. Bakom anmälan ligger självklart ekonomiska motiv. De anser att lönsamheten är dålig för privata fastighetsägare och orsaken till det sägs ligga i den svenska modellen, där de allmännyttiga bostadsföretagens hyror i praktiken fastställer hyrorna. En viktig del i den svenska modellen är också att slå vakt om rätten att få bo kvar.

Om Wallenstam och bostadskapitalisterna själva fick bestämma skulle ett system där bostadsbolaget får sätta vilka hyror som helst råda, allt för att ytterligare dryga ut sin förmögenhet. Hyrorna skulle skjuta i höjden och konsekvenserna skulle bli förödande. Hans Wallenstam är ju inte som de flesta av oss andra som behöver lägga största delen av sin inkomst på boende, bo i osäkra andra hands kontrakt eller sova på vänners soffor.