Tryck på bilden för att beställa tröjan.

Vi hade tre representanter i studion, tyvärr fick bara en utav oss komma till tals. Mycket på grund av några verklighetsfrånvända och högljudda ombud från den svenska högern.

En av dem är den hög(er)profilerade Fredrick Federley som till vardags är riksdagsledamot för Centerpartiet, Fredrick säger och gör lite vad som helst. Han har bland annat gett sig in i lunchbranschen och startade ”En annan salladsbar” som en protestaktion mot en facklig blockad mot salladsbaren Wild’n Fresh som vägrade att teckna kollektivavtal. Freddie ville visa att ” det går att driva en restaurang utan kollektivavtal” – det gick inte. Efter några månader fick de stänga. Fredrik har också i radio uttryckt ett oförstående för sina egna liberala värderingar genom att säga saker som att han ”inte förstår varför alla människor ska ha samma rättigheter” angående papperslösa flyktingar. Summa summarum Fredrick är en kille som gör det som faller honom in, i programmet fick han också ett infall att med sina händer visa glappet i klassamhället. Enligt honom är det ungefär två decimeter och det bör INTE minska.

Den andra personen från proffshögern var Marie Söderqvist Tralalalala. Samma Marie som mycket välförtjänt fick fingret av Lars Ohly i Tv4:s morgonsoffa. Marie jobbade en gång som ledarskribent på Svenska dagbladet men jobbar av oklar anledning inte kvar. Det blev kanske svårt i längden för ledarredaktionen att försvara sin Timbro-bimbo. Idag är hon vd i analysföretaget United Minds och skriver krönikor i Expressen. Sin politiska position beskriver hon som ”till höger om de nya moderaterna i alla fall”. Den positioneringen är en smärre underdrift då Marie ställer sig frågor som ” Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet ”. På så vis blir det svårt att placera henne inom 2000-talets politiska ramar. Hon är snarare på andra sidan upplysningen än oss andra. I Debatt ville Marie mest prata om sin bok som hon precis gett ut, Status – vägen till lycka, och ge socialdarwinismen ett ansikte. För att sammanfatta boken kort citerar vi Malena Rydells recension i Expressen: Lystring alla misslyckade och fattiga i verklighetens folk, Marie Söderqvist Tralau har en viktig bannbulla till er: Barack Obama har blivit president och ”Det finns absolut inget att skylla på längre för den som inte uppnår sina mål”. Vad Marie egentligen gjorde i programmet var oklart men vad var som var klart var att hon inte gillade de två unga överklassbrudarna på första rad eftersom det inte hade hög status enligt hennes bibel.

Det här skapar en smidig övergång till de två högljudda högerspökena på första rad. Anna Dabrowski kanske en del känner igen från programmet Baren. Hon har ju uppenbarligen en del mediaträning efter att ha varit snorfull på bästa sändningstid i et gammalt bryggeri i Gamla stan.  En karriär hon fortsätter än idag. Den lite mindre mediatränade Karolin Goldberg hittade på egna ordspråk och hoppade upp och ner av ilska eftersom hon minsann varit tvungen att servera sig själv från det bord hennes föräldrar dukat upp och att det absolut inte kommer stekt fisk in i folks munnar av sig självt. Men tillbaka till Anna, hon har faktiskt deltagit i en TV3-dokumentär av det socialrealistiska slaget, Ung och rik i Sverige, man får se orangesminkade Anna sitta inne på toa och dricka vin, komma in på krogar där ingen annan är och tränga sig in hos folk som försöker ha kul… ja ni hör, det är högstadiet all over… titta och lid med Anna.

Dessa personer är ytterligare allvarliga exempel på vad djupt utanförskap kan ge för konsekvenser. Vad vi inte skall glömma och som är mycket skrämmande är att dessa människor faktiskt har en massa inflytande över ditt liv. De sitter på de politiska uppdragen, äger företagen vi jobbar på och bestämmer vad som skall stå i din morgontidning. Personer med absolut noll verklighetsuppfattning och föga förståelse för våra behov.

Läs mer om vår syn på saken: Debattartikel på SVT Opinion

Den så kallade ”Göteborgsandan” i praktiken: hamnarbetare försöker samtala med Jan Hallberg som sekunderna senare slinker in i kommunfullmäktige.

För övrigt bor utöver Jan och Annelie praktiskt nog ytterligare 5 av kommunstyrelsens 13 ledamöter inom ett raskt gångavstånd ifrån de båda.

Jan är en tung röst i stan. När hans stämma ljuder dundrar det i snedbyggda Ulleviarenor och hyresrättshus. Inför förra valet lovade Jan att om moderaterna kom till makten skulle alla som bor i allmännyttan kunna köpa loss sina lägenheter. På frågan om han inte var orolig för att få en utveckling liknande den i Stockholms innerstad ,där knappt en hyresrätt finns att hitta, svarar han med följande dumdumresonemang:
- Utgångsläget i Göteborg är helt annorlunda med stor andel hyresrätter i centrum.
Vänta nu Janne, var det inte precis dem du ville sälja av?

Nu kom de dock inte till makten i Göteborg och tur är väl det. Jan har ändå påfallande mycket att säga till om, utöver kommunstyrelsen och dess presidium sitter han i minst 17 styrelser, bland annat för Svenska mässan – som man nu vill riva arbetarbostäder på Gårda för att bygga ut, Älvstranden utveckling – som har ansvar för utvecklingen av det nya Göteborg. Det vill säga rivningen av arbetarstadsdelar som får ge plats för shoppingcentran, lyxbostäder och chica gågator, Idrott- & kulturcentrum Scandinavium – som man nu planerar att bygga om för massor av pengar som en del av evenemangsstaden Göteborg.

Det intressanta är att Anneli Hulthén också sitter i de här styrelserna. Precis samma, och några till givetvis. Och driver på precis samma arbetarfientliga utveckling som Jan bidrar till. Hur kan det komma sig? Ska inte socialdemokrater och moderater tycka olika? Ska de inte vilja ha väldigt olika samhällen, olika Göteborg.
Nej minsann.

I den här stan har vi nämligen Göteborgsandan.
Denna anda präglas av samarbeten över ideologiska skiljelinjer inom politiken. Det handlar om samarbete över institutionsgränser genom universitet, företag, kulturinstitutioner och liknande. Allt med ett ledord: VI ÄR JU ÄNDÅ I FÖRSTA HAND GÖTEBORGARE.

Missförstå oss nu inte. Vi älskar också denna stan. Men Göteborgsandan är falsk marknadsföring. Man säger att det är för ”stadens bästa” man samarbetar. Varför handlar ”stadens bästa” alltid om vad som är bäst för kapitalet? Det handlar om att underlätta för storindustrier som Volvo, hålla hamnarbetare lugna och fogliga, stimulera till vägbyggen istället för kollektivtrafik, hotellen ska ständigt vara fullbelagda, man anställer ungdomar till skitlöner i NORDENS STÖRSTA NÖJE, man driver EVENEMANGSSTADEN GÖTEBORG. Det handlar helt enkelt om att göra mer pengar för de som redan har pengar.

I verkligheten finns det ingen Göteborgsanda. Den här stan är en av Europas mest segregerade. De rika har förskansat sig i de finaste områdena med de största husen. Vi andra får hålla till godo med trasiga spårvagnar, fuktskadade lägenheter, brinnande bilar och hotande lyxrenoveringar som kan tvinga oss flytta. De som får betala när det går bra  för näringslivet i Göteborg (eller dåligt för den delen) är arbetarklassen, för varenda krona som läggs på mässor, flottiga hotell åt överklassen, pariserhjul och tunnlar under älven är pengar som lika gärna kunde gått till att ordna ordentliga skolor i Biskopsgården, öppna fler fritidsgårdar i Tynnered eller gemensamhetslokaler i Lövgärdet.

Eva Olsson är VD och ägare för kafékedjorna Condeco och Muffins mm samt för Fröken Olssons och Evas Paley. Givetvis tjänar de som håvar ut kaffe och muffins minimum där så att hon kan håva in storkovan, men hennes syn på det hela är nästan än mer skandalös och obegriplig. Eva anser nämligen att service är det viktigaste en människa kan göra med sitt liv. Att ge service är, enligt Eva, att vara en riktig vän. Företagen har därför provanställningar som regel, inte enbart för att få tid att se om de potentiella slavarna kan göra kaffe och te, utan kanske framför allt för att se om de kan ge service med leenden på läpparna. Gör de inte det är det hej då.

Slogan från Condeco

Eva hämtar inspiration till sin snurriga filosofi från Thailand där hon varit på semester. Då hon inte är helt inläst på semesterarbetarnas villkor misstolkar hon försäljarnas leenden som kultur, och tycker att deras anda är avundsvärd. Hennes över 100 anställda betraktar hon därför inte bara som slavar, utan som ambassadörer. Varför hon själv inte ska ge service, utan bara ta, ta och ta emot framgår dock inte av hennes resonemang. Den något underliga logiken bakom hur en Fair trade-image kan kombineras med en rasistisk bild av asiater i allmänhet och thailändare i synnerhet, samt en allt annat än ”fair” fördelningspolitik mellan Eva och hennes anställda framgår inte heller. Eva säger bara ”När man sätter sig in i Rättvisemärkt och allt vad det innebär så vill man bara sälja Rättvisemärkt kaffe.” Att det är någon annan än Eva själv som faktiskt säljer kaffet verkar inte ha fastnat i hennes medvetande. Eva är därför inte bara en utsugare, utan också otroligt dum.

”Hela min drivkraft är att tjäna andra människor. Alla som varit i Thailand, Kina, Japan och Asien vet vad jag menar. Där är det fint och värdigt att tjäna en annan människa. Vi har mycket att lära från deras servicekultur..” ”..dom har det i hela sitt DNA att tjäna andra människor, även när dom själva har det svårt.”
”Varför är det så lågt ansett i Sverige att ge sitt yttersta för att en annan människa skall bli glad? Vad är det som får människor att tro att vi förlorar vår värdighet när vi tjänar en annan människa? Jag tycker detta är viktigt eftersom det präglar hela vårat samhälle.”

Läs mer:

http://www.gt.se/nyheter/1.1513004/eva-olsson-att-tjana-andra-manniskor-ar-viktigast

http://www.gt.se/nyheter/1.1501909/condeco-ser-inget-konstigt-i-detta

http://www.goteborgsfria.nu/artikel/79709

Särö är beläget strax söder om Göteborg i Kungsbackas kommun och har under århundraden varit ett utav Sveriges främsta problemområden med omfattande problematik både vad det gäller bostadssituationen och den segregationen av människorna utanför det svenska samhället. Dessa människor har under oöverskådlig tid varit beroende av andra människors arbete för att överleva. Genom att detta beroende har gått i arv under generationer, är nu beroendet så pass utvecklat att det nästintill är omöjligt att bryta för de som växer upp inom denna kultur. År 1750 blev Särö av konungen utnämnt till kronohemman. Särö har sen dess ständigt varit ett tillhåll för de rikaste i samhället. I slutet av 1800-talet köpte de förmögna Göteborgsfamiljerna Kjeller, Broström, Wijk m fl, tomter och byggde fashionabla sommarresidens. En utav de historiskt mest segregerade figurerna som tillbringat flera somrar på Särö är Gustav V.

På bilden syns Hermann Göring och Gustav V

En kung är väl visserligen ett fullkomligt öppet mål att sparka in, men Gustav V kan vi inte låta bli att nämna ändå. Inte enbart för att han gett Särö en löjligt kunglig prägel, utan också för hans smak för en kompott av nazistkopplingar, homofobi, dolda affärer och allmän rättsröta. Affären är känd under namnet Haijby och om sanningen ska fram är vissa delar av berättelsen inte verifierade. Men vad som trots allt inträffat är att Kurt Haijby uppsökte den 74 år gamla kungen för att försöka få alkoholrättigheter till sin restaurang. I samband med detta ska en affär mellan de båda männen inletts. Haijby fick sina alkoholrättigheter, trots att detta skulle vara omöjligt för honom då han förekom ganska flitigt i brottsregistret. Redan detta var misstänksamt, men historien slutar inte här. Haijbys fru ansökte om skilsmässa och angav makens affär med kungen som anledning. Detta ansågs skadligt, inte enbart för hovets anseende utan också för hela rikets säkerhet, med andra världskriget inte långt borta. Därför förmåddes hustrun att mot en betalning om 15 000 kr att ändra sin motivering(en inte försumbar summa på den tiden). Haijby i sin tur betalades en summa pengar för att emigrera. Han återkom dock snart till Sverige.

Såväl hustrun som Haijby fortsätter att pressa hovet på pengar och Kurt ser till att få såväl flotta adresser som bilar, beloppen är nu femsiffriga. Hovet vill förstås att han ska hålla en låg profil, men Haijbys intresse av att skamlöst visa upp sina rikedomar går inte många förbi och det står klart att han fortsatt utgör en fara. Hans fortsatta öden innehåller därför såväl sinnessjukhus och straffarbete som förvaring hos Gestapo innan han återigen återkommer till Sverige där han skriver en bok över historien. Chef för kriminalpolisen i Stockholm, riksmarskalken och justitieministern kopplas in. Ingen önskar en offentlig rättegång varför saken löses med att polischefen helt enkelt köper större delen av upplagan och lagrar böckerna i polishuset.

Gustav V är bara ett utav många exempel på vad det djupa beroendet av andras arbete och det utanförskap som det medför leder till för grov kriminalitet och asocialt beteende.

Svaret som GP publicerade blev kortare än vad vi egentligen ville och vi ger er därför båda versionerna. Den första är den som faktiskt hamnade i tidningen och den senare är versionen vi helst hade velat se publicerad.

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Varken liberaler eller socialdemokrater hävdar att klassklyftor är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Lernfelt ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, motsatsen är likgiltighet.

När människor ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna och så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning.

Sedan kommer den ursprungliga versionen:

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Föga förvånande menar liberaler såväl som socialdemokrater att klassklyftor inte är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen. Resultatet av klyftorna kan man läsa om varje dag i GP, ett samhälle där majoritetens situation alltid kommer i andra hand.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Krönikan ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, som Lernfelt försöker påstå. Motsatsen till vårt hat är likgiltigheten.

När människor återtar kollektivtrafiken genom plankning, ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Myten om att man har ”hur många möjligheter som helst” är inget annat än ett liberalt rättfärdigande av klassamhällets existens där ens lott i livet blir en individuell skuldfråga. Kan Lernfelt förklara hur det här samhället ska fungera när alla är företagsägare? Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna. Så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning. Att Lernfelt skriver ned oss är egentligen inte förvånande, men vi betackar oss oseriösa liberala påhopp. Vill Lernfelt istället se den stad vi lever i, klasskonfliktens Göteborg, har vi en plats ledig på nästa bussresa.

Det allt ojämlikare samhället med all större variation av förmögenhet och livschanser får också stora effekter på människors liv. De som drabbas av den ökade ojämlikheten pekas ut som problem och skall, om de protestera mot den ökade ojämlikheten straffas tillbaka in i ledet. De som däremot tjänar på den ökande ojämlikheten får hjälteglorior för sin företagsamhet och framställs som samhällets stöttepelare. För samtidigt som några människor upphöjs till skyarna för sina lyckosamma affärer finns det andra som blir allt mer marginaliserad ut ur samhället. Synen på vilka som skall prioriteras i ett samhälle påverkar vilken ekonomisk politik som skall föras, vilka som är närande och vilka som är tärande, vilka som behöver morötter och vilka som behöver piskas.

Ökad rikedom hos enskilda individer ökar ojämlikheten i samhället. Ökad ojämlikhet och ökade klyftor leder i sin tur till mängder av problem på alla tänkbara fronter i samhället. Ett samhälle som präglas av stor ekonomisk ojämlikhet, präglas också av större instabilitet och av våldsamheter än samhällen som är mer ekonomisk jämlika. De länder som har den största Ginikoefficienten dvs. den största skillnaden mellan rika och fattiga, är också de länder som präglas av det mest våldsamma samhällsklimatet. De som ligger i topp är Brasilien, Mexiko och USA. Man kan se ett klart samband mellan ökad inkomstspridning och ökade våldsamheter. Därför är det uppenbart att när några blir rikare i ett samhälle ökar spänningarna vilket i sin tur ofta leder till ökade våldsamheter. Detta mönster går också att applicera på den svenska samhällsutvecklingen. Genom ökad rikedom och följaktligen ökad fattigdom och marginalisering kommer våldsamheterna i de svenska förorterna att eskalera. Ökad ojämlikhet leder till ökad otrygghet!

De senaste tio åren har en betydande inkomstpolarisering skett. Inkomstspridningen ökar i alla inkomstskikt men polariseringen är särskilt påtaglig mellan de rikaste och fattigaste bostadsområdena och den är genomgående mer kraftfull i Göteborg än i till exempel Malmö.

De rika bor mer koncentrerat i vissa bostadsområden än vad fattiga gör. I den här uppdelningen har de med större inkomster en större valfrihet. Trots detta anses sällan segregationsproblemet hänga samman med de resursstarkas bostadsval utan fokus ligger oftast ensidigt på de resurssvaga.

Det råder brist på bostäder för alla grupper inom Göteborgsregionen. Särskilt stor är bristen för gruppen ungdomar och ekonomiskt svaga hushåll.

I Göteborg skiljer sig medellivslängden kraftigt mellan befolkningen i olika stadsdelar. Skillnaden för kvinnor är upp till fem år och för män upp till nio år. Det är också skillnad i medellivslängd avseende utbildningsnivå och den skillnaden har ökat mellan 1986 och 2007. 1986 skiljde det två år i medellivslängd mellan lågutbildade respektive högutbildade kvinnor. Den skillnaden är nu 4,5 år. Motsvarande siffror bland män är från 3,4 år till 4,9 år i skillnad.

Under perioden oktober 2008 till februari 2009 registrerades 29 gånger fler varsel i Göteborg än under motsvarande period ett år tidigare. De grupper som löper allra störst risk för att bli varslade är lågutbildade, utrikes födda (exklusive Norden), lågavlönade, yngre och äldre, anställda i privat sektor samt de som tidigare har varit arbetslösa. Lågkonjunkturen slår därför främst mot de grupper som redan sedan tidigare är utsatta. I takt med att anställda blir arbetslösa minskar nu möjligheterna till arbete ytterligare för dem som även under högkonjunkturen stod långt från arbetsmarknaden.

Barns hälsa samspelar starkt med ekonomisk utsatthet. Barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjukdomar och skador. När det gäller allmän psykisk ohälsa mår de fattigaste barnen sämre. Socioekonomiska förhållanden under barndomen kan också påverka hälsoutfallet i vuxen ålder och ekonomisk utsatthet kan ha samband med ungdomsbrottslighet.

Göteborg beräknas 19 procent av barnen vara ekonomiskt utsatta. I de tre storstäderna finns det sex stadsdelar där mer än 40 procent av barnen är ekonomiskt utsatta. Två av dessa ligger i Göteborg; Bergsjön och Lärjedalen. I Bergsjön är knappt 60 procent av barnen ekonomisk utsatta. Detta kan jämföras med Torslanda som har den lägsta andelen ekonomiskt utsatta barn, knappt tre procent.

Vad kan detta då bero på, är det för att ungdomarna i de ”fina” områden är av ett bättre genetiskt material? Är det för att de har fått en bättre uppfostran? En del av förklaringen ligger med största säkerhet i att när tiderna blir hårdare, när arbetslösheten ökar, när ekonomiska kriser uppstår, då är det vi som redan har det sämre ställt som får ta smällen. De som hade det gott ställt innan fortsätter att ha det, en del gör t.o.m. krisen till en vinstaffär. Vi får sparken eller får gå ned i lön för att rädda företag som samtidigt fortsätter att betala ut vinster till överklassen.

Och när detta händer spelar vi dem i händerna genom att i vår frustration och desperation vända oss emot varandra. Ungdomar förstör sina bostadsområden, bränner upp sina grannars bilar och kastar sten emot dem när de åker spårvagn. Vuxna fördömer ungdomarna och kräver hårdare tag ifrån polisen. Klyftorna och misstron växer emellan oss som egentligen har allt att vinna på att samarbeta. Samtidigt sitter det människor i andra delar av staden, helt oberörda av både bilbränder och ekonomiska kriser. De fortsätter att dra in pengar och leva i överflöd medan vi slåss med varandra om smulorna.

De våldsamma områdena benämns ibland som problemområden men är det egentligen de områden där problemen visar sig eller de områden där problemen skapas som är de verkliga problemområdena?

Vi vill här på bloggen speciellt uppmärksamma ett par favoriter. Den första heter Till narrarna och skrevs 1906 av (sedermera renegaten) Leon Larsson.

Ni samhällets lekande narrar,
som lefva i nöjen er dag,
ni vakna, när samhället darrar,
och lystra till stormklockans slag.

Ni trampat med järnskodda sulor
på slafvarnes stönande bröst,
med stål och hvinande kulor
ni gifvit dem lisa och tröst.

I sekler de hafva förhånats
och gäckats i armod och nöd;
på rätten och brödet de rånats:
ni gifvit dem stenar för bröd.

Men folken af armodet väckas,
de minnas de tider, som flytt,
och hatet, som aldrig kan släckas,
det flammar och glöder på nytt.

Ja, dårar ni voro, som tänkte,
att stormen kan aldrig nå hit;
som fruktan för upproret dränkte
i nöjen och söfvande sprit.

Ja, sjungen och skratten, I dårar
och lefven i nöjen och prakt;
och svaren de hungrandes tårar
med käppslag, med hån och förakt.

Och låt edra sångare sjunga
för vinet i gyllne pokal;
må hell-ropen döfvande runga
och eka i festsmyckad sal.

Ja, jubla, ni alla, och dansa,
ty än kan er fest vara glad.
Och hjässorna kunna ni kransa
med blommor och grönskande blad.

Er dans är en dans på vulkanen,
vid grafven där står eder fest.
Snart gal nu den blodröda hanen,
och döden skall vara er gäst.

I byar, i städernas gränder
står sinnet hos folket i brand,
och världen, med stater och länder,
den står på sin undergångs rand.

Det blixtrar, det dånar och hviner
från slafvarnes växande storm.
Den kommer att slå till ruiner
ert samhälles åldriga form.

Försent hör ni stormarna braka
och ljungeldens dofva krevad,
men se blott, hur eldarna spraka
och härja er födelsestad.