Göteborgs största tidning Göteborgs-Posten har nyligen uppmärksammat vår resa med en illa skriven krönika av ledarkrönikören Malin Lernfelt. Lernfelt har tidigare likställt kommunism med mord och blodbad och slår här på stora liberala stridstrumman när hon ger sig på vår klassanalys och vilja till kamp. I sann liberal anda blundar hon för klassamhällets verklighet. Ska man sammanfatta krönikan kan man säga att hon stoppar huvudet i sanden och menar att alla har en chans att ”lyckas” i livet, att kapitalismen baseras på ett rättvist utbyte mellan arbetare och företagsägare samt att de rika förtjänar sina förmögenheter genom att de själva eller deras anfäder slitit ihop dem(!).

Svaret som GP publicerade blev kortare än vad vi egentligen ville och vi ger er därför båda versionerna. Den första är den som faktiskt hamnade i tidningen och den senare är versionen vi helst hade velat se publicerad.

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Varken liberaler eller socialdemokrater hävdar att klassklyftor är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Lernfelt ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, motsatsen är likgiltighet.

När människor ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna och så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning.

Sedan kommer den ursprungliga versionen:

Malin Lernfelt beskyller oss för att sprida bitterhet, avundsjuka och att hänge oss åt självömkan. Det är ironiskt att vi anklagas för detta när vi kritiserar att ett fåtal personer kontrollerar våra liv och tar det vi skapar. Lernfelt frågar retoriskt vad Göteborg varit utan dess framgångsrika företag. Vi undrar vad Lernfelt tror Göteborg varit utan de tusentals människor som arbetar i dessa företag. De människor som skapar det överflöd den handfull personer vi besökte på bussresan blivit oerhört förmögna av. Borgarna kallar oss missunnsamma när vi kritiserar snedfördelningen i samhället. Föga förvånande menar liberaler såväl som socialdemokrater att klassklyftor inte är ett problem i sig. Vi hävdar motsatsen. Resultatet av klyftorna kan man läsa om varje dag i GP, ett samhälle där majoritetens situation alltid kommer i andra hand.

Lernfelt menar att arbete är ”ett ömsesidigt utbyte mellan företag och individ”. Ett ”utbyte” som tar sig i uttryck att vi tvingas sälja vår tid och våra kroppar i utbyte mot att någon annan tar det vi har skapat. Krönikan ger uttryck för klassiskt arbetarförakt när hon reducerar våra föräldrar och familjer till misslyckanden. Att den inställningen och den verklighet vi lever i skapar hat är inget konstigt. Men vårt hat är inte kärlekens motsats, som Lernfelt försöker påstå. Motsatsen till vårt hat är likgiltigheten.

När människor återtar kollektivtrafiken genom plankning, ockuperar hus mot bostadsbristen, tar fajten mot dåliga arbetsförhållanden och ägnar sig åt folkbildning genom bussresor försöker man reducera dem till kriminella och extremister. Inget kunde vara mer fel. Det extrema och kriminella är centreringen av makt och resurser i fåtalets händer. Myten om att man har ”hur många möjligheter som helst” är inget annat än ett liberalt rättfärdigande av klassamhällets existens där ens lott i livet blir en individuell skuldfråga. Kan Lernfelt förklara hur det här samhället ska fungera när alla är företagsägare? Ironiskt nog så är det alltid de som skriker högt om allas lika chanser som har de bästa chanserna. Så länge kapitalismen består kommer vi omöjligen till rätta med denna ojämlika fördelning. Att Lernfelt skriver ned oss är egentligen inte förvånande, men vi betackar oss oseriösa liberala påhopp. Vill Lernfelt istället se den stad vi lever i, klasskonfliktens Göteborg, har vi en plats ledig på nästa bussresa.