Vi i Förbundet Allt åt alla tycker att det är viktigt att lyfta fram klasshatets historiska rötter i vårt älskade Göteborg. Vi kommer att publicera olika episoder i historien där klasshatet fått träda fram på ett eller annat sätt.
En första anhalt blir Olskroken under 1930-talet. Här utspelades några av de mest hätska strider Sverige upplevt mellan hyresgäster och husägare. Klasskonflikten som var inneboende i bostadsfrågan ställdes på sin spets. Olskroken var vid denna tid ett arbetarområde där de flesta arbetade vid Pellerins margarinfabrik.
Samtidigt som husägarna tjänade grova pengar på bostadsspekulation tilläts bostäderna att förfalla och de sanitära olägenheterna var många. Hyresgästföreningen var välorganiserad och dominerades av vänstersossar, kommunister och syndikalister. Under 1930-talets första hälft skedde tuffa förhandlingar med krav om upprustning med husägarna men förhandlingarna strandade under 1936. Droppen som fick glaset att rinna över var en ensidig 10% hyreshöjning. Svaret blev att hyresgästföreningen sade upp 1800 kontrakt, inledde en hyresstrejk där man genom självreduktion vägrade betala den nya hyran och istället betalade det gamla beloppet. Svaret från de svinrika husägarnas organisation, Fastighetsägarnas Garantiförening, blev att hota med att tömma hela Olskroken. Medling misslyckades.
Man gjorde slag i saken och inledde en våg av vräkningar. De första vräkningarna stoppades av massiva protester och det var först efter att staden gått in med personal som ett tredje vräkningsförsök lyckades. Familjer sparkades ut på gatan och avskyvärda scener utspelades. Dessa händelser skildras i boken Slaget om Olskroken av Göte Brink. När det skulle bli tal om att göra undantag för tre gamla änkor blev svaret (enligt Brink) från en av dem, Anna Johansson, följande svada som osar av lika delar kampvilja och klasshat:
”Va säjer han? Undantag? Hänsyn? Nähej, aldrig i livet! Ska di andre vräkas så ska fanimej vi också vräkas! Här ska jädrar i mig inte göras några undantag! Vi är inga hjälplösa salongsfröknar. Det kan han hälsa dom där förbannade pösmunkarna!”
Under sju månader under hösten 1936 till våren 1937 vräktes 250 arbetarfamiljer från sina hem i husägarnas försök att kväsa de organiserade arbetarna i hyresgästföreningen. Svaret från arbetarnas sida blev blockader av de tömda lägenheterna och storskaliga protester. En av parollerna var ”Millioner åt fastighetsägarna – Vräkningar åt hyresgästerna!” där man satte fingret på den klassbaserade orättvisa som existerade. Medan de rika svinen i Garantiföreningen räknade sedelbuntarna sparkades familjer ut på gatan.
Den proletära solidariteten lät inte vänta på sig. Massiva sympatiyttringar strömmade in från det övriga landet och omsattes även i handling. Pengar samlades in till de drabbade arbetarna i Olskroken och Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarelaget satte vräkningsarbetet i blockad.
Till slut fick Fastighetsägarnas Garantiförening ge med sig. Under våren 1937 godtog hyresgästföreningen ett fjärde medlarbud där nästan alla deras krav uppfylldes. Upprustning av Olskrokens bostäder skulle ske (vattenklosetter i alla fastigheter, nya diskbänkar, nya spisar etc.) och av den tänkta hyreshöjningen blev bara en fjärdedel kvar. Alla familjer som så brutalt blivit vräkta fick återvända.
I denna konflikt fäller en av centralgestalterna vid namn Vilhelm ”Kulsprute-Ville” Johansson en kommentar som pekar på den motsättning mellan klasserna som existerar inom kapitalismen, om hur orättvisan manifesteras i boendet.
”Se norrut på de gamla trädkåkarna i Olskroken! Murkna, nedgångna och vanvårdade! Se sedan österut, åt andra sidan Redbergsvägen! Här växer nu dom nya lamellhusen i Gubbero! Med balkonger! Med stora fönster som ger ljus! Med badrum! Med centralvärme och maskinell tvättstuga! Med park omkring! Det är hälsobostäder!”
Samma sak, men riktat mot andra områden, hade kunnat sägas idag där bostäder åt de rika springer upp som svampar ur jorden (t.ex. Eriksberg) medan förorterna förfaller. Och så har liberalerna mage att gnälla över ”klasshat”.