Göteborg brinner. Ungdomar tänder eld på bilar, attackerar polis och räddningstjänst, kastar sten mot spårvagnar m.m. I media börjar Göteborg nästan likna en krigzon. Men man märker ganska snabbt att det bara är vissa delar av staden som drabbas, i de rika områdena lunkar livet på som vanligt, ostört. Om någon skulle kasta sten emot femmans spårvagn så skulle det knappast vara när den åkte igenom Örgryte.

Vad kan detta då bero på, är det för att ungdomarna i de ”fina” områden är av ett bättre genetiskt material? Är det för att de har fått en bättre uppfostran? En del av förklaringen ligger med största säkerhet i att när tiderna blir hårdare, när arbetslösheten ökar, när ekonomiska kriser uppstår, då är det vi som redan har det sämre ställt som får ta smällen. De som hade det gott ställt innan fortsätter att ha det, en del gör t.o.m. krisen till en vinstaffär. Vi får sparken eller får gå ned i lön för att rädda företag som samtidigt fortsätter att betala ut vinster till överklassen.

Och när detta händer spelar vi dem i händerna genom att i vår frustration och desperation vända oss emot varandra. Ungdomar förstör sina bostadsområden, bränner upp sina grannars bilar och kastar sten emot dem när de åker spårvagn. Vuxna fördömer ungdomarna och kräver hårdare tag ifrån polisen. Klyftorna och misstron växer emellan oss som egentligen har allt att vinna på att samarbeta. Samtidigt sitter det människor i andra delar av staden, helt oberörda av både bilbränder och ekonomiska kriser. De fortsätter att dra in pengar och leva i överflöd medan vi slåss med varandra om smulorna.

De våldsamma områdena benämns ibland som problemområden men är det egentligen de områden där problemen visar sig eller de områden där problemen skapas som är de verkliga problemområdena?