Vi i Förbundet Allt åt alla tycker att det är viktigt att lyfta fram klasshatets historiska rötter i vårt älskade Göteborg. Vi kommer att publicera olika episoder i historien där klasshatet fått träda fram på ett eller annat sätt.

En första anhalt blir Olskroken under 1930-talet. Här utspelades några av de mest hätska strider Sverige upplevt mellan hyresgäster och husägare. Klasskonflikten som var inneboende i bostadsfrågan ställdes på sin spets. Olskroken var vid denna tid ett arbetarområde där de flesta arbetade vid Pellerins margarinfabrik.
Samtidigt som husägarna tjänade grova pengar på bostadsspekulation tilläts bostäderna att förfalla och de sanitära olägenheterna var många. Hyresgästföreningen var välorganiserad och dominerades av vänstersossar, kommunister och syndikalister. Under 1930-talets första hälft skedde tuffa förhandlingar med krav om upprustning med husägarna men förhandlingarna strandade under 1936. Droppen som fick glaset att rinna över var en ensidig 10% hyreshöjning. Svaret blev att hyresgästföreningen sade upp 1800 kontrakt, inledde en hyresstrejk där man genom självreduktion vägrade betala den nya hyran och istället betalade det gamla beloppet. Svaret från de svinrika husägarnas organisation, Fastighetsägarnas Garantiförening, blev att hota med att tömma hela Olskroken. Medling misslyckades.

Man gjorde slag i saken och inledde en våg av vräkningar. De första vräkningarna stoppades av massiva protester och det var först efter att staden gått in med personal som ett tredje vräkningsförsök lyckades. Familjer sparkades ut på gatan och avskyvärda scener utspelades.  Dessa händelser skildras i boken Slaget om Olskroken av Göte Brink. När det skulle bli tal om att göra undantag för tre gamla änkor blev svaret (enligt Brink) från en av dem, Anna Johansson, följande svada som osar av lika delar kampvilja och klasshat:

”Va säjer han? Undantag? Hänsyn? Nähej, aldrig i livet! Ska di andre vräkas så ska fanimej vi också vräkas! Här ska jädrar i mig inte göras några undantag! Vi är inga hjälplösa salongsfröknar. Det kan han hälsa dom där förbannade pösmunkarna!”

Under sju månader under hösten 1936 till våren 1937 vräktes 250 arbetarfamiljer från sina hem i husägarnas försök att kväsa de organiserade arbetarna i hyresgästföreningen. Svaret från arbetarnas sida blev blockader av de tömda lägenheterna och storskaliga protester. En av parollerna var ”Millioner åt fastighetsägarna – Vräkningar åt hyresgästerna!” där man satte fingret på den klassbaserade orättvisa som existerade. Medan de rika svinen i Garantiföreningen räknade sedelbuntarna sparkades familjer ut på gatan.

Den proletära solidariteten lät inte vänta på sig. Massiva sympatiyttringar  strömmade in från det övriga landet och omsattes även i handling. Pengar samlades in till de drabbade arbetarna i Olskroken och Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarelaget satte vräkningsarbetet i blockad.

Till slut fick Fastighetsägarnas Garantiförening ge med sig. Under våren 1937 godtog hyresgästföreningen ett fjärde medlarbud där nästan alla deras krav uppfylldes. Upprustning av Olskrokens bostäder skulle ske (vattenklosetter i alla fastigheter, nya diskbänkar, nya spisar etc.) och av den tänkta hyreshöjningen blev bara en fjärdedel kvar. Alla familjer som så brutalt blivit vräkta fick återvända.

I denna konflikt fäller en av centralgestalterna vid namn Vilhelm ”Kulsprute-Ville” Johansson en kommentar som pekar på den motsättning mellan klasserna som existerar inom kapitalismen, om hur orättvisan manifesteras i boendet.

”Se norrut på de gamla trädkåkarna i Olskroken! Murkna, nedgångna och vanvårdade! Se sedan österut, åt andra sidan Redbergsvägen! Här växer nu dom nya lamellhusen i Gubbero! Med balkonger! Med stora fönster som ger ljus! Med badrum! Med centralvärme och maskinell tvättstuga! Med park omkring! Det är hälsobostäder!”

Samma sak, men riktat mot andra områden, hade kunnat sägas idag där bostäder åt de rika springer upp som svampar ur jorden (t.ex. Eriksberg) medan förorterna förfaller. Och så har liberalerna mage att gnälla över ”klasshat”.

Wallenstam är både namnet på en utav Göteborgs största fastighetsbolag, Wallenstam AB, och en utav Göteborgs absolut rikaste personer, Hans Wallenstam.

Hans Wallenstam är son till Lennart Wallenstam, som grundade företaget, och tog vid relativt ung ålder över Wallenstam AB. Hans förmögenhet uppgick 2006 till 1,3 miljarder kronor och ökar snabbt då han tar ut en lön på 2,5 miljoner kronor om året. Om man är ägare av ett stort bostadsbolag får man inte bara lön utan också årligen bil- och bostadsförmåner värt 0,5 miljoner samt en uppsjö av olika bonusar (exempelvis 1,3 miljoner för åren 2002 och 2003 samt 1 miljon i aktierelaterad ersättning för 2003). För att inte det skulle vara nog får man också aktieutdelningar, 2004 uppgick Hans aktieutdelningar till 13,5 miljoner kronor.

Bolaget gjorde år 2006 en vinst på 2 miljarder kronor (vilket är ungefär lika mycket som förskolan i hela Göteborgs stad kostade samma år) och i djupaste finanskris 2008 en vinst på 368 miljoner kronor. Dessa pengar tillfaller främst de som äger Wallenstam. Aktieägarna i Wallenstam får genom aktieutdelning cirka 40 % av förvaltningsresultatet, familjen Wallenstam äger flest aktier i bolaget. Alla dessa pengar kommer från det mervärde som skapas av de som arbetar eller har arbetat för Wallenstam eller framförallt från de som hyr eller har hyrt deras lägenheter.

Wallenstam tjänar 171 kr per kvadratmeter och år på de boende, de gör en årsvinst på 10 260 kr per lägenhet. Detta placerar bolaget i toppen på av bostadsbolag som stjäl mest pengar från sina hyresgäster. Med en sådan god förtjänst kan det ju tänkas att hyresgästerna åtminstone blir bra behandlade? Så är dock inte fallet, faktum är att Wallenstam hamnar i botten på Hyresgästföreningens undersökning av boendekvalitet hos både privata och offentliga hyresvärdar. Bolaget ligger dessutom i topp när det kommer till antalet anmälda ärenden, med 24,96 ärenden per 1000 lägenheter placerar sig Wallenstam Norra Skåne på en fjärde plats bland 200 undersökta bolag!

En stor del av vinsten kommer också från att köpa och sälja fastigheter. I bolagets strategi ingår att skapa och realisera övervärden i beståndet av fastigheter, dvs. genom att spekulera. 2004 sålde exempelvis Wallenstam 454 lägenheter i Guldheden till hyresgästernas bostadsrättsförening för 528 miljoner kronor. Ungefär hälften, 240 miljoner, var ren vinst. Man sitter helt enkelt på tomma lägenheter i väntan på ombildningar och ekonomiska klipp. Dessa ombildningar cementerar och ökar klassklyftorna. De som har råd att bo kvar stannar och de som inte har pengar förpassas till lägenheter med sämre standard och läge eller bostadslöshet.

Trots de stora vinsterna har Wallenstam och den nationella branschorganisationen för de privata fastighetsägarna anmält Sverige till EU-kommissionen för att de anser att den svenska hyressättningsmodellen strider mot EG-rätten. Bakom anmälan ligger självklart ekonomiska motiv. De anser att lönsamheten är dålig för privata fastighetsägare och orsaken till det sägs ligga i den svenska modellen, där de allmännyttiga bostadsföretagens hyror i praktiken fastställer hyrorna. En viktig del i den svenska modellen är också att slå vakt om rätten att få bo kvar.

Om Wallenstam och bostadskapitalisterna själva fick bestämma skulle ett system där bostadsbolaget får sätta vilka hyror som helst råda, allt för att ytterligare dryga ut sin förmögenhet. Hyrorna skulle skjuta i höjden och konsekvenserna skulle bli förödande. Hans Wallenstam är ju inte som de flesta av oss andra som behöver lägga största delen av sin inkomst på boende, bo i osäkra andra hands kontrakt eller sova på vänners soffor.

Göteborg är vida känt för att vara en utav de mest segregerade städerna i Nordeuropa. Både Göteborgsregionen och Göteborgs stad är starkt segregerade socialt, ekonomiskt och etniskt, och polariseringen ökar för varje år.

I de största problemområdena har många invånare inte några hederliga arbeten. Istället lever de på vad vi andra arbetar ihop. Överklassen har valt en livsstil som segregerar dom från resten av samhället. De bygger sina egna samhällen med folk med samma kulturella bakgrund och de vill helst inte beblanda sig med oss andra. De äger företagen vi jobbar på och fastigheterna vi bor i. De skördar frukten av vårt arbete och lever ett liv i lyx i bostadsområden där vi sällan, om någonsin, rör oss. De behöver inte bry sig om uppsägningar, nedskärningar inom vård och skola, arbetslöshet, låga löner och en ständigt ökande arbetstakt. Detta är klassen som kan köpa sig förbi alla vårdköer, nedskärningar, kommunala skolproblem och osäkra smutsiga arbeten. I de fördolda motverkar de våra intressen genom sociala, ekonomiska och politiska nätverk som sällan skärskådas. De verkar ständigt aktivt för att förbättra sin redan priviligerade position på vår bekostnad.